Nolltolerans.

Jag har under de senaste två veckorna praktiserat nolltolerans.
Nolltolerans mot vad undrar ni?
Jo, det började med att min kära blev tutad på av en stressad bilist när bilen hade råkat stanna. Vi diskuterade då det ologiska i att tuta på någon vars bil fått stopp mitt i gatan -
Skulle det gå snabbare?
Skulle vi bli mindre stressade och därigenom snabbare?
Skulle vi vilja flytta på oss?
Skulle vi magiskt försvinna ur vägen?
Svaret på alla frågorna blev "nej" och där någonstans började tanken om nolltolerans gro i mitt inre.
Nu är den där tanken en realitet - jag biter inte ihop i onödan, jag tiger inte när jag vill säga ifrån, och jag tar inte en otrevlig attityd med ett leende. Nästa gång någon tutar för att bilen fått motorstopp ska jag gå ur och fråga om vi ska byta plats.

Hittills har nolltoleranspolicyn gått alldeles förträffligt, jag har trots allt inte varit inblandad i alltför många situationer där den behövt implementeras - facit så här långt är en jobbig fjortis som spelade technoversionen av Lambada på maxvolym på bussen och dessutom hade modet (när jag ser arg ut ser jag ARG ut) att vara tyken (ja, jag är ju från Göteborg) när jag sa till henne, när jag skrämde livet ur en ~12-åring som just skulle till att trakassera min son (dålig tajming), och senast idag en pensionär som hade mage att vara otrevlig mot mig när han skulle få sin mat på mitt extraextrajobb. Give or take några smärre incidenter.

Nolltoleransen är här för att stanna.