Kärlek.

Jag är en typisk relationsfobiker.Numera.Jag har inte alltid varit sån.
Egentligen är jag en obotlig romantiker som tror på passionen och den eviga förälskelsen.
Men.
Efter mitt i särklass längsta förhållande (med min sons mor) så känner jag mig en aning skeptisk till ett "riktigt" förhållande.Det var länge sedan vi var ett par nu (även om hon låtit mig förstå att det är det hon önskar) men vi har bråkat några gånger för mycket, gjort slut några gånger för mycket, sagt för många sårande ord på vägen...
Men vi har alltid haft något, och framför allt, vi har alltid varit nära varann.Goda vänner.Även när det inte varit vi.
För ett år sedan förändrades det helt.Jag satt hemma och skötte mig själv när jag fick ett mess från en arbetskamrat,R, som jag alltid haft ett flörtande öga till men aldrig riktigt tänkt på på allvar.Hon undrade om jag ville ta ett glas vin, jag sa ja och vi möttes upp i stan.Hon var nydumpad och lite ledsen men vi lyckades ha en ganska trevlig kväll och stämningen var allt annat än flirtig.Efter många glas öl och vin var vi rejält berusade, då hon plötsligt säger "kyss mig", varpå jag blir helt stum.
Jag hävde ur mig lite halvlama protester om att det kanske inte var någon bra ide och att hon kanske hade druckit lite mycket, men när hon sa "Jag har tänkt på det här ögonblicket hur länge som helst - du kan väl inte säga att du inte har gjort det?Jag älskar ju dig." så rämnade muren jag höll uppe och kyssen var ett faktum.
Kyssen blev kyssar och kyssarna blev hångel som blev taxi hem till mig som blev till nakenhet och allt var helt elektriskt.Vi skrattade trots fyllefumligheten och det spillda rödvinet - det var magiskt bra helt enkelt.
Nästa morgon var det stelt och lite avslaget, magin var borta.När jag vinkade av henne frågade jag "Vad händer nu?"."Vi får väl se..." log hon och kysste mig en sista gång innan hon klev på sin spårvagn.
Några dagar senare jobbade vi ihop och stelheten låg i luften, jag ville säga att jag inte tänkt på något annat de senaste dagarna.Men det gjorde jag inte.
Efter ytterligare några utekvällar som blev hemmakvällar tillsammans reste jag till Spanien på semester, efter det var sig inget likt, vi tappade kontakten mer och mer och efter en sista utekväll med lite fyllehångel så mötte jag henne mitt i natten med en annan kille några dagar senare.
Helt glad var jag inte.Snarare helt knäckt.Så där knäckt så att man förstår precis vad alla klyschiga kärlekssånger handlar om.
Liver gick i alla fall vidare, hon blev ihop med killen och jag träffade någon annan och jag tyckte att jag var ganska lycklig.Tills hon hörde av sig sex månader senare och skrev att hon behövde mig.Jag fick förhinder men förstod i det läget att jag var tvungen att bryta med min flickvän eftersom jag hade varit otrogen på sekunden om jag hade fått chansen.Och jag insåg att jag redan var det i sinnet.Jag bröt upp och avslutade det hela.
R och jag har hörts av några gånger, senast jag såg henne var med sin pojkvän som var kontrollerande, stel och...rik.Och hon var sig inte lik, undergiven, inte glad och utåtriktad som jag mindes henne.
Men.
Något gott kom i alla fall ur det hela.Jag släppte mitt långa relationsspöke med min ex-sambo.
Jag känner mig fri.Äntligen.Jag har träffat andra, haft one night stands, dejtat lite.Men kommer någon för nära avslutar jag det.Varför?
R...