KvinnoVåld 3.

Ok.
Ett sista (kanske) inlägg i kvinnovåldsdebatten.Ännu en historia, den här gången från en ny bekantskap :

" Efter att ha läst det här inlägget om våld mot kvinnor, och vikten av att faktiskt inse problemet och göra något åt det. I din vardag, i det lilla, i det stora. Så tänker jag nu berätta om de små handlingarna som hjälpte mig när jag levde i ett symbiotisk förhållande med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Jag hoppas att det kanske kan inspirera någon att utföra de där små hjältedåden i vardagen, det som kan bli en vågbrytare för den som är på väg mot ruinens brant men inte vet hur man tar sig därifrån.

XX kommenterade också blogginlägget jag länkar till ovan i det här inlägget på sin egen blogg. Det har fått många kommentarer och en av dem är min egen. Där skriver jag kortfattat om min egen historia. Fast ur ett annat perspektiv än vad jag tänkt skriva idag, men här kommer en rekapitulering av en del, som inledning.

Jag har själv levt med en misshandlande man. Den fysiska misshandeln var till en början ringa, men eskalerade när han anade sig till (åh, dessa mäns intuition) att jag var på väg bort. Det gjorde han innan jag själv ens formulerat det för mig själv. I misshandeln ingick naturligtvis sexuellt tvång av olika omfattning, men det är väl ingen som tror något annat? Alla sätt att kontrollera en människa på är vad som gäller. Den psykiska terrorn började rätt omgående, men ytterst subtilt. Sakta men säkert hjärntvättad. Och jag hade aldrig trott att jag själv skulle hamna i ett sådant förhållande. Jag? Icke.

Till slut flydde jag. Och blev förföljd och hotad, liksom min familj. Ändå anmälde jag inte. Kunde inte, ville inte. Ville bara dö - fast inte för hans händer. Få vara ifred. Fick magsår och psoriasis på kuppen, men kom ändå undan relativt lindrigt om man jämför med dem som dör. Även om jag fortfarande kämpar med trauman som skapades då, och har fått återskapa mig själv sen dess. Jag visste inte längre vem jag var då, när jag flydde.

Men vad var det då som faktiskt fick mig att fly? Det var inte det första slaget. Det som det sägs att man ska gå efter. För det kom aldrig något första slag. Det kom istället pyskiska pikar, psykiska småslag, som är så mycket svårare att värja sig emot. Som jag i min naivitet och anpassningsiver från min pedagogiska uppväxt, svalde. Jag hade aldrig varit med om något liknande, aldrig behövt försvara mig själv. Jag försökte göra allt bättre, vara till lags och undvika situationer som dessa pikar kunde härröra från. Sakta gick tillvaron ut på det, medan pikarna blev till svärd, blev till brännande kanonkulor rätt in i magen och självet och självkänslan - som bara bekräftade det han redan lärt mig. Att det var vad jag var värd. Han visste ju allt, han hade mer erfarenhet och jag var så ung. Sa han. Och jag lyssnade. Hade jag lärt mig att någon gång måste man säga ifrån, man får det, det är rättighet och skyldighet och varje människas förbannade plikt hade jag kanske inte svalt de där första pikarna som jämnade vägen för det som kom sedan. Men jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt lära mig det, förut.

Så det första slaget när kom det egentligen? Ja, det går inte att säga. Det var inte en rak höger. Snarare kanske ett hårt tag i armen, en knuff, ett fysiskt dominerande där jag inte fick gå förbi eller gå ut ur ett rum för att han ställde sig ivägen. Vad ska man då karaktärisera som det första slaget? Någon som vet? Jag vet inte. Jag minns inte. Att han alltid la sig ytterst i sängen och tvingade in mig mot väggen, beskar mitt rörelseutrymme? Det var ju bara mysigt i början, när passionen var som hetast. Han beskyddar mig, tänkte jag. Inte så mycket skydd sen när det blev just den "passionen" jag fick värja mig emot. När jag slängdes in i badrumsväggen och möbler slogs sönder, då var vi redan väl förbi första slaget. Men jag fick aldrig någon rak höger. Jag hade aldrig blåmärken i ansiktet.

Det de flesta inte vet och aldrig får höra är att misshandeln inte pågår jämt, om än den psykiska duperingen. Emellan misshandeln är det rödaste passion, det är lycka, det är intensivt, det är fantastisk. Det är ånger och löften och mutor och du är den enda som förstår mig, den enda som kan hjälpa mig. Detta eviga växelspel knyter fast som med tusentals klibbiga trådar. Det är väldigt tröttsamt att leva så. Gömma för honom, dölja för honom, dölja för andra, hålla en mask och en fasad åt alla håll. När så attackerna kommer: strategierna för att fördröja, avvärja, fömildra och sen efteråt får man vila ut, hur konstigt det än låter, i ångerfasen. Då blir illusionen om kärleken och förhållandet verkligt, det som är på riktigt, inte det där andra våldsamma maktgalna som knuffas ut ur medvetandet.

Men ändå nånstans i mig fanns vetskapen om att det var galet. Det var skammen. Att dölja en del av mig själv och mitt liv för de som kände mig. Inte direkt ljuga, bara inte berätta om det som egentligen fick mitt hjärta att oroas en liten aning, magen att krusa sig. Om märkliga svartsjukeutspel, om vad han egentligen tyckte om mina kompisar. Då i början alltså. Oturligt för mig fanns ingen i min närhet som hade uppsikt över mig, som kunde se vad som hände, som kunde höra tystnaden och de outtalade orden. Som kunde se hur mina egna intressen försvann undan för undan för att bli hans. Som kände mig, som ville se, som var intresserade av att se.

Jag hade ändå lite tur. Vetskapen och instinkten växte i djupet, på en för mig omedveten eller kanske förskjuten nivå. Det var små, små saker. Blickar. Budskap, små ord som blev till meningar som blev till insikter och som la sig på varandra och till slut växte till en stor insikt. Som bekräftade min överlevnadsinstinkt. Som bekräftade tanken på att hur jag levde faktiskt var fel. Att det inte var så det skulle vara. Och jag skriver det igen, det var små saker.

En av de starkaste brytningspunkterna jag minns var att Pernilla, en arbetskollega, faktiskt såg mig och sa en mening. Det var i april, jag hade precis fått samtal från honom om att jag kunde glömma att han skulle följa med på släktträffen (en del i hans förskjutnings- och isoleringsstrategi, min familj var av ondo) som han lovat under en ångervecka. Jag blev så ledsen, var på väg från jobbet medan några tårar jag inte kunde hålla tillbaka droppade ner på kinderna. Pernilla sprang ifatt mig, vi skulle åt samma håll, såg tårarna och frågade varför jag var ledsen. Han vill inte träffa min familj, han tycker inte om min familj kom över mina läppar och det kändes som ett enormt svek. Jag ångrade orden direkt. Hon såg mig rakt in i ögonen och sa, ordagrant: Men det är ju fruktansvärt. Din familj är ju en del av dig. Jag förstår att du är ledsen.

Jag minns att jag svalde. Så få ord och ändå så viktigt. Helt plötsligt kom någon utifrån och såg mig, såg på situationen och stod för en annan åsikt. Någon som tydligt visade att hon brydde sig om mig. Att hans agerande faktiskt var sårande. Att mina känslor var berättigade. Att jag inte behövde skämmas för dem. Att jag kunde tänkas ha rätt. 19 ord som fick min värld att snurra. Efter det blev inget sig likt. För att ta den korta versionen. Det tog ytterligare tre månader, men jag lyckades be om en gnutta hjälp utan att egentligen berätta något, och tog mig till en egen lägenhet. Flydde, efter den värsta natten i mitt liv. Trasig inifrån och ut, utifrån och in. Hot, förföljelse, magsår och psoriasis som sagt. Den tiden vore kanske värd att beskrivas mera ingående, för det är outhärdligt att leva under sådana omständigheter. Att ständigt vara på sin vakt, se sig om över axeln, att leva under konstant rädsla för sitt eget liv. Sen flyttade han till Tyskland med jobbet, och det blev lugnare för mig, bara några samtal då och då, som jag aldrig tog men som alltid gav eko i min sargade själ.

Men det var ju då mitt helvete bara hade börjat. Depression, Zoloft, och så det stora arbetet med att hitta mig själv. En destruktiv men tvungen tid. Jag orkade bara precis med det som var tvunget att göras, zoloften (antidepressivt läkemedel) höll näsan över vattenytan. Skolan gick åt skogen. Jag umgicks med tankar på att inte leva längre - inte begå självmord, bara slippa leva - och då var ändå han långt borta, reellt alltså. Jag hade aldrig orkat med att anmäla då. Jag hade inga bevis, mer än hotlapparna. Jag hade aldrig berättat för någon, inga bilder på blåmärken, bara min kompis Emmas vittnesmål om att hon fick vänta utanför lägenhetsdörren när jag i panik rafsade ihop det mesta av mina grejer medan han stod och hotade mig. Vad tror ni det hade varit värt? Jag hade inte ens ork att vara arg, förbannad på honom. Jag fyllde 21 år. Nästan helt ensam.

Är jag ett offer? För vad i så fall? I lagens mening så är jag väl det, ett brottsoffer, i alla fall om jag hade anmält. Men jag kan förstå alla dem som inte gör det, särskilt de som bemöts av det här.Men är jag ett offer i annan bemärkelse. Jag kan fortfarande inte svara på det. Vad jag däremot vet är att jag inte hade kunnat agera annorlunda under omständigheterna då. När jag ser tillbaka på det jag ändå gjorde är jag imponerad och in i djupet av min själ tacksam för min styrka och min livslust. Tacksam för att jag aldrig föll för hans böner om att skaffa barn.

För att kunna ha anmält honom då, hade det krävs ett annat socialt och samhälleligt skyddsnät. Det hade krävts att någon annan hade kunnat kämpa för mig, för själv slogs jag med min överlevnad. Att som Winnerbäck sjunger, dansa med en myndighet hade inte ens varit tänkbart. Inte bara därför, men bland annat därför måste samhällstrukturen ändras om vi ska komma till rätta med kvinnomisshandel. Under tiden kan du också göra något i din vardag. Du kan vara någon annans ögonöppnare. För det behövs inga ekonomiska medel eller stora gester. Pernilla såg mig och sa 19 ord. Visserligen var tiden mogen, men även droppar kan urholka en sten.

Se dig omkring, var uppmärksam på din omgivning, tala om vad du tycker på ett lugnt vis utan att skuldbelägga exempelvis din kompis som sugits upp i ett förhållande där du märker att hon anpassar sig alltför mycket till honom. Agera! Visa att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Visa att du bryr dig, att du finns kvar även om hon försvinner. Men gör det lugnt och sakligt, inte argt. Vänta och stå stadigt. Ifrågasätt. Berätta om din inställning, men döm inte. Bry dig om. Det är hon som måste ändra situationen och det kan ta tid, men stödet är livsviktigt. Ge inte upp. Döm inte.

Ingen annan kan döma som inte har varit där.


Inte förrän idag har jag skrivit så här mycket om den tiden, men så mår jag ju bra idag. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu. Bara att läsa vad jag gjorde när jag träffade på honom 2005 (se nedan) visar tydligt på det. Vad jag önskar nu när jag inte skäms längre, är att min erfarenhet kan göra skillnad, om så bara för en endaste människa. Att min erfarenhet när du nu har läst den, gör att du tänker ett extra varv. Det skulle skänka en gnutta mening åt något som verkligen saknar mening.

-------------------------------------------------

När jag träffade på honom 2005: Obs, det här är ännu värre och starkare och mer detaljerat.

Spöket från det förflutna

Idag gick jag på stan med Fnia för att hitta det sista till måndag. Då såg jag honom genom vimlet av människor, och han såg mig. Det fanns ingenstans att ta vägen, och nyfikenheten drev mig lite också. Jag har vetat i flera år att han bott här igen, flyttat tillbaka från Tyskland. Att han har tysk fru och en dotter. Jag har inte tagit reda på det själv, men fått upplysningar av andra utan att ha bett om det. Fått veta utan att egentligen vilja. Jag har också vetat att den här dagen skulle komma och undrat när. Det blev alltså idag.

Folk försvann undan de få steg det tog att komma fram. Lite tafatt blev det ett hej och sen en halvhjärtad kram. Han presenterade mig för frun, som för övrigt var ruskigt ful och dottern som blygt gömde sig bakom mammans ben. Hon var inte så fager hon heller, men båda är säkert jättetrevliga. Sen ursäktade frun sig, när hon kände igen mitt namn, och tog med barnet in i en affär. Där stod vi kvar med vagnen.

Han frågade hur det var och vad jag gjorde nufötiden. Jag svarade med flit vagt på det mesta, och ställde samma frågor till honom. Som en charad, ett låtsaspel som vuxna som möter varann på stan. Han bodde här sen ett par år tillbaka, jobbade på samma jobb som förut, om än i Sverige nu, och hade precis blivit uppsagd eftersom hela avdelningen ska läggas ner. När han lite skämtsamt frågade om jag var tolk på spanska nu, sa jag som det var: att jag har en spansk pojkvän och förhoppningsvis flyttar till Turkiet efter min examen. Baktanken var att ju längre bort från honom som möjligt, desto bättre.

Han kastade en blick efter sin fula fru, och jag såg glimten i hans ögon när han tittade på mig igen. Jag såg också den blixtsnabba reaktionen på att jag skulle flytta utomlands med en pojkvän. Det var den officiella anledningen till att jag bröt med honom, att han skulle flytta utomlands och jag inte ville följa med. Den inofficiella var en helt annan. Och en av anledningarna att jag kan varenda förändring i de där psykotiska ögonen.

Medan vi stod där kände jag att jag är så långt ifrån honom mentalt som jag kan komma. Det var då. Det är inte nu. Ändå vaknade varenda cellminne i kroppen till liv, men reagerade inte förrän efteråt. Han tjatade på mig om ett par skidor som är mina som står kvar på hans vind. Jag kan inte bry mig mindre. Det jag inte fick med mig när jag flydde har jag ändå separerat mig från nu. Och jag sa att han får göra precis vad han vill med dem. Men han ville verkligen lämna tillbaks dem.

Sen tittade han ner i golvet, tittade upp och sa
du
jag har velat säga det här länge
jag ångrar hur jag var mot dig
vi levde ändå ihop i två år
och jag var inte snäll
jag önskar att jag hade gjort annorlunda
att det inte blivit så
och
jag vill be om ursäkt
jag var inte snäll med dig

Jag tittade honom stadigt i ögonen och mindes vartenda utbrott, vartenda nedsättande ord, varenda manisk natt utan sömn och ständiga försäkringar, varenda slag, varenda nyp, varje sårande handling, varenda en av mina vänner han föraktade, vartenda sexuellt tvång, varenda våldtäkt, varenda dag jag var sårig efteråt inuti och utanpå, min flykt, förföljelsen, hoten, lapparna i brevlådan, telefonsamtalen, pressen, rädslan, överlevandet, och den långa vägen tillbaka, dit där jag är nu. Drömmarna jag drömde om natten medan jag gick i terapin, psoriasisen jag fick när jag bröt ihop, zoloften jag fick äta länge, utbildningen jag inte pallade då. Kampen. Allt annat. På grund av honom.

Jag tittade honom i ögonen och sa nej
nej

Sen ringde Fnia, och jag sa att jag kommer nu. Tittade honom i ögonen igen och kände alla minnen bakom mina egna ögon.
Men du ha det bra, hejdå

Och så gick jag. Med ben som gelé och hjärtat bankade i bröstet, tårarna höll på att svämma över och jag nästan hyperventilerade. Jag hade mött min demon. Jag visste att det skulle hända och ändå var jag inte förberedd. Varför just idag?

Timmarna sen dess har jag varit i helvetet och tillbaka igen. Jag har sen länge försonats med mig själv och mitt agerande då, men jag är så jävla förbannad på honom, det aset, som förstörde mig så. Det är över, han kommer aldrig att få göra så igen mot mig. Det är nästan sju år sen.

Men ändå, jag såg glansen i hans ögon och tänk om han försöker söka upp mig igen. Jag är helt ensam och oskyddad i det läget. Jag såg det ju. Jag såg att idén om mig står för det han vill ha, allt det han inte har idag och inte får. Och jag såg hur starkt det är. Jag kommer inte härifrån förrän tidigast efter examen och jag pallar inte att leva så igen. Att ständigt se mig om över axeln, ständigt vara på vakt. Inte heller vill jag ge honom en sådan makt över mitt liv igen.

Men vad kan jag göra? Jag polisanmälde inte då - jag vet att jag borde, men jag kunde inte, var för svag - och om han dyker upp och jag polisanmäler nu, vad finns då att styrka med? Hur mycket beskydd kan jag få.

Frågan blir hur mycket beskydd jag kräver. Jag hatar att bli påmind om honom. Jag har gått vidare. Han har bett om ursäkt, idag, och för första gången erkänt att han gjorde fel. Det har han aldrig gjort förut. Det borde vara en slags insikt. Men jag tror inte på honom, jag törs inte tro på honom, jag vill inte tro på honom, jag vill inte ha honom här, nu, i mitt liv. Jag vill ha bort honom.

Och så minnena som tränger sig på.
Du, din lilla vidriga fitta, väst ur ena änden av ruffen i båten. Mitt på sjön. Ingenstans att ta vägen. Försöka prata. Men. Bara att huka och ta skydd, ge efter. Få det att gå över fort. Smärtan. Inte visa den. Torka blod och sperma, smörja in, inte gråta. Hoppas på att få vara ifred ett tag, tills det läkt.

Med bara en dag kvar till CB kommer. CB vet, men inga detaljer, och inget om våldtäkterna. En kille har jag berättat allt för och han behandlade mig som en porslinsdocka efteråt och det var ännu värre. Men jag kan inte låta någon engagera sig i mig utan att förr eller senare berätta om mina ärr. Jag måste bara inte berätta precis allt.

En dag kvar.

Varför just idag? "