Peaches

Nätchock.

Man kan bara hoppas att det handlar om ironiska rubriksättare när tidningarna fortsätter med sina "...chock"-er.Som den här t.ex.
Tyvärr tror jag inte det.
Läs istället Dn, Svd eller någon utländsk morgontidning.
Med nyheter i.

Trevligt.

Åt lunch igår.Indiskt var temat och nytt var sällskapet.
Och trevligt.
Vi gick in på restaurangen vid 12 och kom ut vid....15´30.
Definitivt den längsta lunch jag någonsin haft.Men maten var god, vattnet friskt, kaffet uppiggande och konversationen...otroligt intressant.
Vi pratade om allt och om inget, roligt och ledsamt, högt och lågt, fjärran och nära.
Bra lunch.

KvinnoVåld 3.

Ok.
Ett sista (kanske) inlägg i kvinnovåldsdebatten.Ännu en historia, den här gången från en ny bekantskap :

" Efter att ha läst det här inlägget om våld mot kvinnor, och vikten av att faktiskt inse problemet och göra något åt det. I din vardag, i det lilla, i det stora. Så tänker jag nu berätta om de små handlingarna som hjälpte mig när jag levde i ett symbiotisk förhållande med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Jag hoppas att det kanske kan inspirera någon att utföra de där små hjältedåden i vardagen, det som kan bli en vågbrytare för den som är på väg mot ruinens brant men inte vet hur man tar sig därifrån.

XX kommenterade också blogginlägget jag länkar till ovan i det här inlägget på sin egen blogg. Det har fått många kommentarer och en av dem är min egen. Där skriver jag kortfattat om min egen historia. Fast ur ett annat perspektiv än vad jag tänkt skriva idag, men här kommer en rekapitulering av en del, som inledning.

Jag har själv levt med en misshandlande man. Den fysiska misshandeln var till en början ringa, men eskalerade när han anade sig till (åh, dessa mäns intuition) att jag var på väg bort. Det gjorde han innan jag själv ens formulerat det för mig själv. I misshandeln ingick naturligtvis sexuellt tvång av olika omfattning, men det är väl ingen som tror något annat? Alla sätt att kontrollera en människa på är vad som gäller. Den psykiska terrorn började rätt omgående, men ytterst subtilt. Sakta men säkert hjärntvättad. Och jag hade aldrig trott att jag själv skulle hamna i ett sådant förhållande. Jag? Icke.

Till slut flydde jag. Och blev förföljd och hotad, liksom min familj. Ändå anmälde jag inte. Kunde inte, ville inte. Ville bara dö - fast inte för hans händer. Få vara ifred. Fick magsår och psoriasis på kuppen, men kom ändå undan relativt lindrigt om man jämför med dem som dör. Även om jag fortfarande kämpar med trauman som skapades då, och har fått återskapa mig själv sen dess. Jag visste inte längre vem jag var då, när jag flydde.

Men vad var det då som faktiskt fick mig att fly? Det var inte det första slaget. Det som det sägs att man ska gå efter. För det kom aldrig något första slag. Det kom istället pyskiska pikar, psykiska småslag, som är så mycket svårare att värja sig emot. Som jag i min naivitet och anpassningsiver från min pedagogiska uppväxt, svalde. Jag hade aldrig varit med om något liknande, aldrig behövt försvara mig själv. Jag försökte göra allt bättre, vara till lags och undvika situationer som dessa pikar kunde härröra från. Sakta gick tillvaron ut på det, medan pikarna blev till svärd, blev till brännande kanonkulor rätt in i magen och självet och självkänslan - som bara bekräftade det han redan lärt mig. Att det var vad jag var värd. Han visste ju allt, han hade mer erfarenhet och jag var så ung. Sa han. Och jag lyssnade. Hade jag lärt mig att någon gång måste man säga ifrån, man får det, det är rättighet och skyldighet och varje människas förbannade plikt hade jag kanske inte svalt de där första pikarna som jämnade vägen för det som kom sedan. Men jag har aldrig lärt mig det. Jag har aldrig riktigt behövt lära mig det, förut.

Så det första slaget när kom det egentligen? Ja, det går inte att säga. Det var inte en rak höger. Snarare kanske ett hårt tag i armen, en knuff, ett fysiskt dominerande där jag inte fick gå förbi eller gå ut ur ett rum för att han ställde sig ivägen. Vad ska man då karaktärisera som det första slaget? Någon som vet? Jag vet inte. Jag minns inte. Att han alltid la sig ytterst i sängen och tvingade in mig mot väggen, beskar mitt rörelseutrymme? Det var ju bara mysigt i början, när passionen var som hetast. Han beskyddar mig, tänkte jag. Inte så mycket skydd sen när det blev just den "passionen" jag fick värja mig emot. När jag slängdes in i badrumsväggen och möbler slogs sönder, då var vi redan väl förbi första slaget. Men jag fick aldrig någon rak höger. Jag hade aldrig blåmärken i ansiktet.

Det de flesta inte vet och aldrig får höra är att misshandeln inte pågår jämt, om än den psykiska duperingen. Emellan misshandeln är det rödaste passion, det är lycka, det är intensivt, det är fantastisk. Det är ånger och löften och mutor och du är den enda som förstår mig, den enda som kan hjälpa mig. Detta eviga växelspel knyter fast som med tusentals klibbiga trådar. Det är väldigt tröttsamt att leva så. Gömma för honom, dölja för honom, dölja för andra, hålla en mask och en fasad åt alla håll. När så attackerna kommer: strategierna för att fördröja, avvärja, fömildra och sen efteråt får man vila ut, hur konstigt det än låter, i ångerfasen. Då blir illusionen om kärleken och förhållandet verkligt, det som är på riktigt, inte det där andra våldsamma maktgalna som knuffas ut ur medvetandet.

Men ändå nånstans i mig fanns vetskapen om att det var galet. Det var skammen. Att dölja en del av mig själv och mitt liv för de som kände mig. Inte direkt ljuga, bara inte berätta om det som egentligen fick mitt hjärta att oroas en liten aning, magen att krusa sig. Om märkliga svartsjukeutspel, om vad han egentligen tyckte om mina kompisar. Då i början alltså. Oturligt för mig fanns ingen i min närhet som hade uppsikt över mig, som kunde se vad som hände, som kunde höra tystnaden och de outtalade orden. Som kunde se hur mina egna intressen försvann undan för undan för att bli hans. Som kände mig, som ville se, som var intresserade av att se.

Jag hade ändå lite tur. Vetskapen och instinkten växte i djupet, på en för mig omedveten eller kanske förskjuten nivå. Det var små, små saker. Blickar. Budskap, små ord som blev till meningar som blev till insikter och som la sig på varandra och till slut växte till en stor insikt. Som bekräftade min överlevnadsinstinkt. Som bekräftade tanken på att hur jag levde faktiskt var fel. Att det inte var så det skulle vara. Och jag skriver det igen, det var små saker.

En av de starkaste brytningspunkterna jag minns var att Pernilla, en arbetskollega, faktiskt såg mig och sa en mening. Det var i april, jag hade precis fått samtal från honom om att jag kunde glömma att han skulle följa med på släktträffen (en del i hans förskjutnings- och isoleringsstrategi, min familj var av ondo) som han lovat under en ångervecka. Jag blev så ledsen, var på väg från jobbet medan några tårar jag inte kunde hålla tillbaka droppade ner på kinderna. Pernilla sprang ifatt mig, vi skulle åt samma håll, såg tårarna och frågade varför jag var ledsen. Han vill inte träffa min familj, han tycker inte om min familj kom över mina läppar och det kändes som ett enormt svek. Jag ångrade orden direkt. Hon såg mig rakt in i ögonen och sa, ordagrant: Men det är ju fruktansvärt. Din familj är ju en del av dig. Jag förstår att du är ledsen.

Jag minns att jag svalde. Så få ord och ändå så viktigt. Helt plötsligt kom någon utifrån och såg mig, såg på situationen och stod för en annan åsikt. Någon som tydligt visade att hon brydde sig om mig. Att hans agerande faktiskt var sårande. Att mina känslor var berättigade. Att jag inte behövde skämmas för dem. Att jag kunde tänkas ha rätt. 19 ord som fick min värld att snurra. Efter det blev inget sig likt. För att ta den korta versionen. Det tog ytterligare tre månader, men jag lyckades be om en gnutta hjälp utan att egentligen berätta något, och tog mig till en egen lägenhet. Flydde, efter den värsta natten i mitt liv. Trasig inifrån och ut, utifrån och in. Hot, förföljelse, magsår och psoriasis som sagt. Den tiden vore kanske värd att beskrivas mera ingående, för det är outhärdligt att leva under sådana omständigheter. Att ständigt vara på sin vakt, se sig om över axeln, att leva under konstant rädsla för sitt eget liv. Sen flyttade han till Tyskland med jobbet, och det blev lugnare för mig, bara några samtal då och då, som jag aldrig tog men som alltid gav eko i min sargade själ.

Men det var ju då mitt helvete bara hade börjat. Depression, Zoloft, och så det stora arbetet med att hitta mig själv. En destruktiv men tvungen tid. Jag orkade bara precis med det som var tvunget att göras, zoloften (antidepressivt läkemedel) höll näsan över vattenytan. Skolan gick åt skogen. Jag umgicks med tankar på att inte leva längre - inte begå självmord, bara slippa leva - och då var ändå han långt borta, reellt alltså. Jag hade aldrig orkat med att anmäla då. Jag hade inga bevis, mer än hotlapparna. Jag hade aldrig berättat för någon, inga bilder på blåmärken, bara min kompis Emmas vittnesmål om att hon fick vänta utanför lägenhetsdörren när jag i panik rafsade ihop det mesta av mina grejer medan han stod och hotade mig. Vad tror ni det hade varit värt? Jag hade inte ens ork att vara arg, förbannad på honom. Jag fyllde 21 år. Nästan helt ensam.

Är jag ett offer? För vad i så fall? I lagens mening så är jag väl det, ett brottsoffer, i alla fall om jag hade anmält. Men jag kan förstå alla dem som inte gör det, särskilt de som bemöts av det här.Men är jag ett offer i annan bemärkelse. Jag kan fortfarande inte svara på det. Vad jag däremot vet är att jag inte hade kunnat agera annorlunda under omständigheterna då. När jag ser tillbaka på det jag ändå gjorde är jag imponerad och in i djupet av min själ tacksam för min styrka och min livslust. Tacksam för att jag aldrig föll för hans böner om att skaffa barn.

För att kunna ha anmält honom då, hade det krävs ett annat socialt och samhälleligt skyddsnät. Det hade krävts att någon annan hade kunnat kämpa för mig, för själv slogs jag med min överlevnad. Att som Winnerbäck sjunger, dansa med en myndighet hade inte ens varit tänkbart. Inte bara därför, men bland annat därför måste samhällstrukturen ändras om vi ska komma till rätta med kvinnomisshandel. Under tiden kan du också göra något i din vardag. Du kan vara någon annans ögonöppnare. För det behövs inga ekonomiska medel eller stora gester. Pernilla såg mig och sa 19 ord. Visserligen var tiden mogen, men även droppar kan urholka en sten.

Se dig omkring, var uppmärksam på din omgivning, tala om vad du tycker på ett lugnt vis utan att skuldbelägga exempelvis din kompis som sugits upp i ett förhållande där du märker att hon anpassar sig alltför mycket till honom. Agera! Visa att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Visa att du bryr dig, att du finns kvar även om hon försvinner. Men gör det lugnt och sakligt, inte argt. Vänta och stå stadigt. Ifrågasätt. Berätta om din inställning, men döm inte. Bry dig om. Det är hon som måste ändra situationen och det kan ta tid, men stödet är livsviktigt. Ge inte upp. Döm inte.

Ingen annan kan döma som inte har varit där.


Inte förrän idag har jag skrivit så här mycket om den tiden, men så mår jag ju bra idag. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu. Bara att läsa vad jag gjorde när jag träffade på honom 2005 (se nedan) visar tydligt på det. Vad jag önskar nu när jag inte skäms längre, är att min erfarenhet kan göra skillnad, om så bara för en endaste människa. Att min erfarenhet när du nu har läst den, gör att du tänker ett extra varv. Det skulle skänka en gnutta mening åt något som verkligen saknar mening.

-------------------------------------------------

När jag träffade på honom 2005: Obs, det här är ännu värre och starkare och mer detaljerat.

Spöket från det förflutna

Idag gick jag på stan med Fnia för att hitta det sista till måndag. Då såg jag honom genom vimlet av människor, och han såg mig. Det fanns ingenstans att ta vägen, och nyfikenheten drev mig lite också. Jag har vetat i flera år att han bott här igen, flyttat tillbaka från Tyskland. Att han har tysk fru och en dotter. Jag har inte tagit reda på det själv, men fått upplysningar av andra utan att ha bett om det. Fått veta utan att egentligen vilja. Jag har också vetat att den här dagen skulle komma och undrat när. Det blev alltså idag.

Folk försvann undan de få steg det tog att komma fram. Lite tafatt blev det ett hej och sen en halvhjärtad kram. Han presenterade mig för frun, som för övrigt var ruskigt ful och dottern som blygt gömde sig bakom mammans ben. Hon var inte så fager hon heller, men båda är säkert jättetrevliga. Sen ursäktade frun sig, när hon kände igen mitt namn, och tog med barnet in i en affär. Där stod vi kvar med vagnen.

Han frågade hur det var och vad jag gjorde nufötiden. Jag svarade med flit vagt på det mesta, och ställde samma frågor till honom. Som en charad, ett låtsaspel som vuxna som möter varann på stan. Han bodde här sen ett par år tillbaka, jobbade på samma jobb som förut, om än i Sverige nu, och hade precis blivit uppsagd eftersom hela avdelningen ska läggas ner. När han lite skämtsamt frågade om jag var tolk på spanska nu, sa jag som det var: att jag har en spansk pojkvän och förhoppningsvis flyttar till Turkiet efter min examen. Baktanken var att ju längre bort från honom som möjligt, desto bättre.

Han kastade en blick efter sin fula fru, och jag såg glimten i hans ögon när han tittade på mig igen. Jag såg också den blixtsnabba reaktionen på att jag skulle flytta utomlands med en pojkvän. Det var den officiella anledningen till att jag bröt med honom, att han skulle flytta utomlands och jag inte ville följa med. Den inofficiella var en helt annan. Och en av anledningarna att jag kan varenda förändring i de där psykotiska ögonen.

Medan vi stod där kände jag att jag är så långt ifrån honom mentalt som jag kan komma. Det var då. Det är inte nu. Ändå vaknade varenda cellminne i kroppen till liv, men reagerade inte förrän efteråt. Han tjatade på mig om ett par skidor som är mina som står kvar på hans vind. Jag kan inte bry mig mindre. Det jag inte fick med mig när jag flydde har jag ändå separerat mig från nu. Och jag sa att han får göra precis vad han vill med dem. Men han ville verkligen lämna tillbaks dem.

Sen tittade han ner i golvet, tittade upp och sa
du
jag har velat säga det här länge
jag ångrar hur jag var mot dig
vi levde ändå ihop i två år
och jag var inte snäll
jag önskar att jag hade gjort annorlunda
att det inte blivit så
och
jag vill be om ursäkt
jag var inte snäll med dig

Jag tittade honom stadigt i ögonen och mindes vartenda utbrott, vartenda nedsättande ord, varenda manisk natt utan sömn och ständiga försäkringar, varenda slag, varenda nyp, varje sårande handling, varenda en av mina vänner han föraktade, vartenda sexuellt tvång, varenda våldtäkt, varenda dag jag var sårig efteråt inuti och utanpå, min flykt, förföljelsen, hoten, lapparna i brevlådan, telefonsamtalen, pressen, rädslan, överlevandet, och den långa vägen tillbaka, dit där jag är nu. Drömmarna jag drömde om natten medan jag gick i terapin, psoriasisen jag fick när jag bröt ihop, zoloften jag fick äta länge, utbildningen jag inte pallade då. Kampen. Allt annat. På grund av honom.

Jag tittade honom i ögonen och sa nej
nej

Sen ringde Fnia, och jag sa att jag kommer nu. Tittade honom i ögonen igen och kände alla minnen bakom mina egna ögon.
Men du ha det bra, hejdå

Och så gick jag. Med ben som gelé och hjärtat bankade i bröstet, tårarna höll på att svämma över och jag nästan hyperventilerade. Jag hade mött min demon. Jag visste att det skulle hända och ändå var jag inte förberedd. Varför just idag?

Timmarna sen dess har jag varit i helvetet och tillbaka igen. Jag har sen länge försonats med mig själv och mitt agerande då, men jag är så jävla förbannad på honom, det aset, som förstörde mig så. Det är över, han kommer aldrig att få göra så igen mot mig. Det är nästan sju år sen.

Men ändå, jag såg glansen i hans ögon och tänk om han försöker söka upp mig igen. Jag är helt ensam och oskyddad i det läget. Jag såg det ju. Jag såg att idén om mig står för det han vill ha, allt det han inte har idag och inte får. Och jag såg hur starkt det är. Jag kommer inte härifrån förrän tidigast efter examen och jag pallar inte att leva så igen. Att ständigt se mig om över axeln, ständigt vara på vakt. Inte heller vill jag ge honom en sådan makt över mitt liv igen.

Men vad kan jag göra? Jag polisanmälde inte då - jag vet att jag borde, men jag kunde inte, var för svag - och om han dyker upp och jag polisanmäler nu, vad finns då att styrka med? Hur mycket beskydd kan jag få.

Frågan blir hur mycket beskydd jag kräver. Jag hatar att bli påmind om honom. Jag har gått vidare. Han har bett om ursäkt, idag, och för första gången erkänt att han gjorde fel. Det har han aldrig gjort förut. Det borde vara en slags insikt. Men jag tror inte på honom, jag törs inte tro på honom, jag vill inte tro på honom, jag vill inte ha honom här, nu, i mitt liv. Jag vill ha bort honom.

Och så minnena som tränger sig på.
Du, din lilla vidriga fitta, väst ur ena änden av ruffen i båten. Mitt på sjön. Ingenstans att ta vägen. Försöka prata. Men. Bara att huka och ta skydd, ge efter. Få det att gå över fort. Smärtan. Inte visa den. Torka blod och sperma, smörja in, inte gråta. Hoppas på att få vara ifred ett tag, tills det läkt.

Med bara en dag kvar till CB kommer. CB vet, men inga detaljer, och inget om våldtäkterna. En kille har jag berättat allt för och han behandlade mig som en porslinsdocka efteråt och det var ännu värre. Men jag kan inte låta någon engagera sig i mig utan att förr eller senare berätta om mina ärr. Jag måste bara inte berätta precis allt.

En dag kvar.

Varför just idag? "

Fake.

Dove.

Film.

Såg Pans Labyrint igår.Sevärd, definitivt sevärd.
Spänning, drama, snyggt foto, bra effekter och fantastiska skådespelare.

Mer KvinnoVåld.

Ok, har ju redan skrivit om detta men är av olika anledningar enormt upprörd över ämnet.
Tills dess att fler män börjar att reagera mot det som pågår så kommer det inte att upphöra eller ens minska, tills dess att myndigheter börjar lyssna på de drabbade kommer de fortsätta att dra sig för att anmäla, tills dess att kvinnojourerna får resurser att tala om kommer kvinnor att fortsätta dra sig för att anmäla eftersom de inte har någonstans att ta vägen.
Läs en kvinnas berättelse här.
Det finns många fler.

Chicago.

Kärlek.

Jag är en typisk relationsfobiker.Numera.Jag har inte alltid varit sån.
Egentligen är jag en obotlig romantiker som tror på passionen och den eviga förälskelsen.
Men.
Efter mitt i särklass längsta förhållande (med min sons mor) så känner jag mig en aning skeptisk till ett "riktigt" förhållande.Det var länge sedan vi var ett par nu (även om hon låtit mig förstå att det är det hon önskar) men vi har bråkat några gånger för mycket, gjort slut några gånger för mycket, sagt för många sårande ord på vägen...
Men vi har alltid haft något, och framför allt, vi har alltid varit nära varann.Goda vänner.Även när det inte varit vi.
För ett år sedan förändrades det helt.Jag satt hemma och skötte mig själv när jag fick ett mess från en arbetskamrat,R, som jag alltid haft ett flörtande öga till men aldrig riktigt tänkt på på allvar.Hon undrade om jag ville ta ett glas vin, jag sa ja och vi möttes upp i stan.Hon var nydumpad och lite ledsen men vi lyckades ha en ganska trevlig kväll och stämningen var allt annat än flirtig.Efter många glas öl och vin var vi rejält berusade, då hon plötsligt säger "kyss mig", varpå jag blir helt stum.
Jag hävde ur mig lite halvlama protester om att det kanske inte var någon bra ide och att hon kanske hade druckit lite mycket, men när hon sa "Jag har tänkt på det här ögonblicket hur länge som helst - du kan väl inte säga att du inte har gjort det?Jag älskar ju dig." så rämnade muren jag höll uppe och kyssen var ett faktum.
Kyssen blev kyssar och kyssarna blev hångel som blev taxi hem till mig som blev till nakenhet och allt var helt elektriskt.Vi skrattade trots fyllefumligheten och det spillda rödvinet - det var magiskt bra helt enkelt.
Nästa morgon var det stelt och lite avslaget, magin var borta.När jag vinkade av henne frågade jag "Vad händer nu?"."Vi får väl se..." log hon och kysste mig en sista gång innan hon klev på sin spårvagn.
Några dagar senare jobbade vi ihop och stelheten låg i luften, jag ville säga att jag inte tänkt på något annat de senaste dagarna.Men det gjorde jag inte.
Efter ytterligare några utekvällar som blev hemmakvällar tillsammans reste jag till Spanien på semester, efter det var sig inget likt, vi tappade kontakten mer och mer och efter en sista utekväll med lite fyllehångel så mötte jag henne mitt i natten med en annan kille några dagar senare.
Helt glad var jag inte.Snarare helt knäckt.Så där knäckt så att man förstår precis vad alla klyschiga kärlekssånger handlar om.
Liver gick i alla fall vidare, hon blev ihop med killen och jag träffade någon annan och jag tyckte att jag var ganska lycklig.Tills hon hörde av sig sex månader senare och skrev att hon behövde mig.Jag fick förhinder men förstod i det läget att jag var tvungen att bryta med min flickvän eftersom jag hade varit otrogen på sekunden om jag hade fått chansen.Och jag insåg att jag redan var det i sinnet.Jag bröt upp och avslutade det hela.
R och jag har hörts av några gånger, senast jag såg henne var med sin pojkvän som var kontrollerande, stel och...rik.Och hon var sig inte lik, undergiven, inte glad och utåtriktad som jag mindes henne.
Men.
Något gott kom i alla fall ur det hela.Jag släppte mitt långa relationsspöke med min ex-sambo.
Jag känner mig fri.Äntligen.Jag har träffat andra, haft one night stands, dejtat lite.Men kommer någon för nära avslutar jag det.Varför?
R...

Tid.

Och nu är tiden här fixad.För den har varit helt fu-ed up.

Resa vs Samvete.

Som resefanatiker kan jag ägna 100-tals timmar åt att planera nästa resa eller bara drömma.Därför är det med stor sorgsenhet jag erkänner hur dålig inverkan detta lyx- och nöjesresande har på vår miljö.
Här är mitt sätt att stilla mitt samvete.Inte på långa vägar tillräckligt.Men alltid något.

Eddie Izzard

Learning French.

Ironi.

Kvinnovåld.

Läser i tidningen om det våld som vi män utövar mot kvinnor i Sverige idag.
Att så många män slår istället för att prata handlar givetvis om makt, men hur kommer det sig att så få reagerar på misshandeln, för visst finns tecknen där?
Själv har jag bara stött på ett fall där det för mig var helt solklart vad som skedde, som så ofta så vägrade hon lämna honom, delvis för att det var barn inblandade.Nu var det ju tyvärr de som drabbades hårdast av hela situationen...
Det som stör mig mest är att det i de flesta sammanhang är väldigt svårt att ens få till stånd ett samtal om detta i de flesta grupper som bara består av män.Och när man väl får det så är den gängse uppfattningen att det inte händer så ofta/inte är så farligt/är bådas fel/är deras ensak.
Viktigt att poängtera är att jargongen ofta ändras drastiskt när det är kvinnor närvarande.
Men för er kvinnor som gett upp hoppet om oss män, det finns fortfarande några som faktiskt bryr sig, fler än vad ni anar.

Snö.

Ok, det snöar ute idag.Genast blir det "snökaos" i medias och Västtrafiks värld.
Allvarligt talat.
Vi bor i Sverige, hur kan det bli "snökaos" varje gång det snöar?!?
Ska det vara så svårt att fatta att det snöar varje år!?Västtrafik blir ju glada i alla fall, nu har de ju något att skylla på...

NYC

London.

England.

Hur kommer det sig att när man än läser om massmördare/psykopater/kannibaler och annat löst folk så råkar de alltid vara antingen från USA (såklart), Tyskland eller England?
Alltid.
Men allvarligt, jag kunde talat om att den här killen har issues.Titta på honom.

Internet.

Igår lade min internetuppkoppling ner.Bara sådär.
Nu är den igång igen.
Hej, jag heter K och jag är internetolist.

Varför står det alltid i medierna om hur många det är som är "beroende" av internet, hur svårt det är att sluta surfa/spela/chatta, hur många som får abstinens av att inte sitta vid datorn...
Men vad är det som gör att så många har den här inställningen, som ju bygger på att internet/datorer är något negativt, att om man gillar att sitta vid datorn så är det något som måste åtgärdas?
Jag lyssnar på musik, jämt - hemma/på bussen/på biblioteket/när jag lagar mat.Ska tom skaffa ett vattentätt skal till min iPod så att jag kan simma med den.Om någon sa till mig att jag inte fick lyssna när jag vill skulle jag bli helt bestört.Är jag "beroende"?
Om någon tog bort all form av litteratur (vilket ju internet på sätt och vis är) så skulle jag också bli j-igt stressad.Är jag "beroende"?

Fåne...

...är jag inte vad gäller sport men imorgon och övermorgon är det strängt förbjudet att störa mig.
Champions Leaue är nämligen här.

Dagens länk.

http://fyllan.blogspot.com/

Dröm.

Normalt sett så minns jag inte vad jag drömt under natten, men idag vaknade jag med ett ryck mitt i en dröm och upptäckte att jag var sjukt j-a h-vetes sen till extrajobb #1.
Väl ute på gatan mindes jag att jag under natten drömt (under de 3 timmar jag faktiskt hann sova mellan jobben) att en äppelkindad jag spelade ett King Kongspel på Playstation 2 mot en kille från min högstadieklass som hette Hans och hans flickvän Victoria Silvstedt (!?!) hemma hos min mormor (som f.ö. är död sedan 1989).
Förklara det om ni kan.

Linda.

Ah, denna Linda.Jag talar alltså om Linda Rosing.Jag kan inte längre dölja min glädje över att denna människa finns, så många goda skratt hon har gett mig genom åren.Ja, jag vet att det kanske är lite elakt, hon är trots allt mest tragisk men hey, jag är ganska snäll och trevlig i övrigt så jag kan gott unna mig lite hederligt snaskande i andra människors privatliv.

Den goda Linda har under bara några få år gått igenom tvknull/separation/gråta-ut-i-tidningar otaliga gånger/förstora läpparna/träffa Fadde (ett helt eget kapitel men det tar vi en annan dag) /bedra Fadde/återförenas med Fadde/bli tvångsmatad med chokladbollar/planera arabiskt bröllop med Fadde/bli gravid/göra abort/dumpa Fadde/bli feminist/bli pokerspelare/bli politiker/sluta vara feminist/vika ut sig/skriva en buhu-tyck-synd-om-mig-jag-är så-missförstådd-bok osv.Jag anar ändå att jag i all hast glömt hälften av alla de roliga upptåg Linda hittat på.
Vad ska jag göra den dag hon försvinner ut ur rampljuset?
Börja sticka?

Jobb.

Jobb.Jobb.Jobb.
Har varit ledig alldeles för mycket från mina kära extrajobb den senaste tiden.Kompenserar det genom att jobba dygnet runt i helgen.
Har nu jobbat från 07´00 - 15´30 (Ja,jag vet att jag skriver detta på arbetstid men jag är klar.) och ska sedan vidare till mitt andra extrajobb och jobba från 16´30 - ? (Gissningsvis runt 2-tiden inatt).Klockan 08´00 imorgon börjar jag på extrajobb #1 igen.Suck.

London.

Londonresa.Förra veckan.

Middag.

Har varit på sonens årliga födelsedagsmiddag.Förra året, i år och troligen alla kommande år (!) styrde vi kosan till Bamboo Mongolian Barbecue, denna oas av dålig smak.
Men.Mätt blir man.Lite för mätt.10 minuter efter avfärd därifrån börjar maten göra sig påmind, men i lägre regioner än den intogs.

Lista.

Gillar ju såna här listor och frågor så här kommer en jag snodde från Ensambarn :

Tio första
Första bästa kompis: Peter
Första bil: En Ferrari?
Första kärlek: Anna
Första husdjur:10 kycklingar.
Första semester: Marocko.
Första jobb: Servitör.
Första köpta skiva: Minns ej.
Första riktiga kärlek: Frida.
Första piercing: Näsan.
Första konsert: Michael Jackson.När han fortfarande bara var semiknäpp.

Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: Öl i London.
Senaste bilfärd: Hmm,minns inte.
Senaste filmen du såg: Natt på museet.
Senaste ringda telefonsamtal: Till mitt ex.
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad?
Senaste spelade cd: Mp3 - Weeping Willows Fear & Love
Senaste kyss: Någon månad sen.Inget magpirr dock.
Senaste gången du grät: Till något smörigt filmslut.
Senaste måltiden: Big Mac.

Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Ja.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning?: Ja.
Fått ditt hjärta krossat: Nej, men man har trampat på och slagit det så att det är trasigt och ihoplappat med säkerhetsnålar och ståltråd. ( Förlåt Ensambarn men det här var en fantastiskt välformulerad sanning, jag lånar den)
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.
Haft ett one night stand: Ja.

Sex saker du gjort idag:
1. Vaknat.
2. Fixat födelsedagstårta.
3. Ätit bullar.
4. Pussat min son.
5. Surfat.
6. Klappat en katt.Två katter t.o.m.

Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Dator.
2. Kamera.
3. Mobil.
4. iPod.
5. Säng.

Fyra personer du kan berätta allt för: ?

Tre val:
Blått eller rött? På vad?
Sommar eller vinter? SOMMAR.
Choklad eller chips? Choklad.

Två saker att göra innan du dör:
1. Finna magpirret igen.
2. Vinna på lotto?

En sak du ångrar: Alla tillfällen som gått en förbi.

Blåst.

Tittade på det sjukt sensationslystna progammet Insider på Tv3 igår.Metro hade ju redan pushat storyn och gjort lite gratis reklam (Som de gör med allt som har med Stenbecksfären att göra, fast det kallas "nyheter") för programmet som handlade om en "stackars" kvinna som blivit blåst av mannen på bilden - Andre någonting...
Han menade att han kunde se saker som inte ens läkare kunde se, t.ex. cancertumörer.Kvinnan i sin tur menade att "han var så vältalig", något som snabbt emotsades när Insiders reporter skulle utsättas för samma bluff.I princip sa han "du har en tumör, jag kan sånt här, det kostar bara 40 laxar".
Vältalig?!?
Nästa inslag var om en alkoholiserad (? Ledsen, men han såg lite härjad ut) finlandssvensk som genat förbi ett bostadshus på en upptrampad stig, halkat, rullat nerför en slänt, skadat nacken och förlamats från huvudet och neråt.Han stämmer nu bostadsbolaget för att de inte satt upp ett staket.

Jag blir så trött när folk inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.
Litar man på en spåman som har en liten glaskula med en lampa under istället för sin läkare och ger bort allt man äger till honom, så ursäkta, får man faktiskt skylla sig själv!
Är man lite på kanelen och genar på en liten stig och halkar så får man skylla sig själv!
Sunt förnuft folks, sunt förnuft...min empati är tillfälligt slut.

iPodflås.

Jag har en liten egenhet som jag gärna vill trolla bort.
Varje gång jag lyssnar på musik i min snygga iPod på bussen/spårvagnen (dvs alltid) så känns det som om jag andas riktigt högt, ja t.o.m. flåsar.Tar jag sedan ut ena luren så märker jag att det gör jag ju inte alls, men så fort jag stoppar i båda lurarna så får jag samma känsla igen.Enda alterntivet till att lyssna i mono är att ha riktigt, riktigt låg volym.Men hur kul är det?
Är det bara jag?

Fan.

"Fan" som i beundrare altså, inte Hin Håle.
Jag läser Lena Sundströms (programledaren för KallaFakta i Tv4 ni vet) kolumn i Aftonbladet och slås av hur bra hon alltid skriver.Redan när hon skrev i Metro fascinerades jag av hur bra hon skrev och hur träffsäkert vi alltid var nästan rörande överens i de mest skilda frågor.
Go Lena!

Humor.

Vad är det egentligen som gör att humor åldras så snabbt?Och ofta dåligt?
Hur kunde folk titta på familjen Cosby?Lödder?Och inte minst Benny Hill?!?
Var han ens ett uns rolig?Själv brukade jag se alla Amerikanska serier som gick på tv, men de var trots allt inte så många på det glada 80-talet, och framför allt, JAG VAR ETT BARN.
Men ni som var vuxna då, skäms ni inte det minsta?
Ok, jag kan villigt erkänna att ett Vänneravsnitt från 1997 inte känns fullt så fräscht och tokroligt som jag minns det (dåligt exempel - vänner har alltid varit överskattad i min bok) , men kommer jag verkligen att känna likadant för det som för Porky´s 3?
Ombytta roller (Trading Places) håller iofs än...

Bio.

Såg "Natt På Museet" idag."Night At The Museum" i original.
Filmen var väl ok men jag såg den med min son och därmed med Svenskt tal.
När, o när, ska Sverige skrapa fram en, jag säger en, människa som kan dubba en film (vilket ju är ett nödvändigt ont om man vill att barnen ska förstå mer än bara oj-han-trillade-på-ändan eller tihi-han-fick skum -i-ansiktet.Och det vill man ju.) utan att spela över totalt och prata med sin töntigaste, barnsligaste röst.
De är barn - inte idioter!

Pizzamaffia.

Fast den här storyn är ju ändå helt galen!
Jag lider förvisso med de stackars pizzabagarna som får rutorna krossade och ta emot hot.
Men.
Jag kan inte låta bli att skratta.
Pizzamaffia?!? I Karlskoga?
Jag föreställer mig en elak pizzamaffia som springer runt mellan de olika pizzeriorna och uttalar hot med sin a) gnällbältesdialekt.
b) brytning med gnällbältesdialekt.
Och allt detta för att höja priset på en Calzone från 42 till 60kr, haha.
Men en eloge till Pizzeria Fiko som vågar stå upp mot maffian och prånglar ur pizzor för endast 39 pix.Bra gjort!
Och bra gjort Karlskoga-Kuriren för att ni gjort ett grävande reportage, tur att det finns riktiga journalister kvar i dagens samhälle.
Men varför döper man en pizzeria till Fiko?

Knasbrist.

Som jag förutspådde så har det inte hänt något av tokknasrang idag.Hur jag visste det?
För att det normalt sett inte händer så mycket knas på en vanlig veckodag.
Inte på en helgdag heller för den delen.
Slog till en pojke i huvudet med min väska idag, det var väl det närmsta jag kom.
Av misstag då.

Sent.

Sent nu.
Borde sova men kan min vana trogen inte gå och lägga mig i rimlig tid.
Om runt 8,5 timmar ska jag möta en chatbekant och bekanta mig med henne och Stadsmuseet, det var ett tag sedan senast.
Stadsmuseet alltså.Henne har jag bara träffat en gång.
Trevligt blir det nog i alla fall.

Hade..

...tänkt börja bloggen med något roligt, något fyndigt, något rivstartande fantastiskt.
Men.
Så blir det inte.
Jag har helt enkelt inget roligt , fyndigt eller omvälvande att skriva om.Sitter med semimigrän (mitt eget ord) och har lite långtråkigt, borde egentligen plugga, men ids inte ens gå och handla för tillfället.
Så vad ska då den här bloggen handla om?Ja, lite allt möjligt kan jag tänka mig.Vad jag vet redan nu är att den inte kommer vara fylld av dråpliga historier som så många andra bloggar (lever folk verkligen så tokknasiga liv att det händer dem roliga saker varje dag?), utan snarare stillsamma funderingar.Inget hänga-ut-hela-min-umgängeskrets-a-la-Rocky-här inte.
En del foton blir det nog däremot.Resor och fotografering är två högt prioriterade saker i mitt liv.
Och min son.
Det var väl allt för tillfället.

Vacker Vardag.

Ok

Då börjar vi.